Select Page

NÄR MILAN KOM TILL VÄRLDEN

När jag var 18 år och skulle börja sista året på gymnasiet blev jag oplanerat gravid. Det var mycket blandade känslor för både mig men också för Milans pappa eftersom jag var så ung och skulle precis gå sista året på min utbildning. Jag bestämde mig ganska fort för att jag skulle klara det här och att han var så välkommen in i mitt liv. Jag bestämde möte med skolan och de överraskade mig genom att hjälpa mig så OTROLIGT mycket så att jag i mars månad (bara några dagar innan Milan kom till världen) var klar med gymnasiet. Inte utan att jag kämpade på för fyyy vad tufft det var emellanåt.

Den 5 mars med en fin och snabb förlossning valde Milan att komma till världen. 

Jag fick upp honom på bröstet, tittade på honom och sa till hans pappa ”det ser ut som att han har Downs syndrom”. Mer hann vi inte tänka på det då det var dags att åka upp till BB. Han var så fin och all personal var helt förtjusta i honom. Min mamma, pappa och lillasyster kom till sjukhuset den kvällen för att titta på min son, min fina fina Milan. 

De tyckte att han var så fin och vi hade en rolig kväll med mycket skratt och tårar <3

Ca 24 timmar efter att Milan föddes var det dags för den obligatoriska undersökningen av läkaren. Han tittade på honom, gullade med honom och sa att han var så vacker. När vi satte oss ner så sa han ”jag önskar verkligen att jag kunde säga att allt var 100% bra och att ni kan åka hem”. Just i det ögonblicket visste jag, jag visste att jag anat rätt. ”Vet ni vad morbus down är?” Hörde jag i bakhuvudet… mer hörde jag inte. 18 år gammal satt jag där, fast i en bubbla och höll min son så hårt, så hårt och visste att jag skulle göra allt och lite till för denna killen. 

Vi blev ledda av barnmorskan in i rummet igen och när hon öppnade dörren till oss sa hon ”man kallar dessa barn för solskensbarn och det finns en anledning till varför man gör det”. Just den meningen var så viktig för mig just då och sitter kvar ännu. 

Det blev jobbiga dagar på sjukhuset, jobbiga för att läkaren bara var 50% säker på om han hade Downs syndrom eller inte.. Dag 3 började Milan må dåligt, han blev slö och vägrade att äta, hans ynkliga vikt på 2730gram sjönk ytterligare och vi blev tvungna att snabbt åka ner på neonatalavdelningen för att koppla sond (som han fick mat genom) och lägga in honom i värmefiltar. Just där och då sa jag till mig själv ”snälla snälla, låt oss bara få ta med honom hem” det var det viktiga, ett tag glömde jag tom varför vi var kvar på sjukhuset. Efter 5 LÅNGA dagar av ovisshet kommer läkaren in i vårt rum, lyfter upp Milan och säger ”Grattis ni är 1 på 2500 av få den här fina gossen ert liv”. Det var så fint av honom och så viktigt att han såg det som en chans och inte som en risk. Tackar ödmjukast all personal på CSK i Kristianstad för att de gjorde vår första tid så bra! 

Efter 10 dagar fick vi äntligen åka hem. Milan fick prova sin säng för första gången och jag var så tacksam över att vi fick gossen med oss hem. Downs syndrom eller ej kvittade.

Ändå kunde jag känna orättvisa några veckor, orättvisa för att alla andra fick sin början med bebis så bra. Jag älskade alltid honom men ibland undrade jag om jag fick honom för att jag gjort något dumt eller om det var mitt fel. Sen stod jag där, i duschen, några veckor efter att Milan föddes och allting bara föll så klart framför mig. SJÄLVKLART skulle Milan komma till mig. Jag och han skulle visa hur fantastiskt vi har det och han skulle en dag ta hela världen med storm. 

OM JAG BARA VISSTE, om jag bara visste då hur mycket du skulle lära mig i livet Milan. Lära mig att uppskatta det lilla och se att det faktiskt är det som är det viktiga i livet. Det har fått mig att känna en sån enorm trivsamhet och glädje. Åhhh vad jag önskar att alla fick ha en Milan och gå igenom det vi har gjort på dessa 4,5 åren <3 <3 

 

 

5 Kommentarer

  1. Sahar

    Vem vill inte ha en sån gosse i sitt liv. Hade kunnat göra ALLT för att få en sån som Milan. ❤️
    Vilken solstråle

    Svara
  2. Lisa

    Har en solskensunge i mitt liv, en bonusson som är helt fantastisk ❤️

    Svara
  3. Ida

    Så fint skrivet! Och grattis till nr 2 ♡

    Svara
  4. Lina

    Grattis till nya bebisen!❤️ Jag har också en solskensunge i mitt liv, min Hugo som är 8 år. Det är en bergodalbana med hisnande höjder och branta fall, men kärleken oj, den är magisk.

    Svara
  5. Sandra

    Åh så fint skrivet . Sitter här och läser ditt inlägg och känner tårarna komma . Dem är så goa barn med down syndrom . Hur kände du när ni var tvugna att äta mat ute i matsalen på bb ? Kände du att det var jobbigt ? Hur kände Milans pappa när ni fick se er son ?
    Har en pojk på över året som föddes med dysmeli (han saknade 2 fingrar på vänster hand) . Jag mins när han kom upp på mitt bröst så såg jag denna lilla varelse så mycket kärlek men funderade på att hans fingrar va lite tjockare än vanligt . Och att gå ut och äta mat/frukost i dagrummet var lite jobbigt inte att jag skämdes för våran fina son utan alla frågor som kunde komma som jag inte kunde svara på . Så brukade bädda ner hans händer under filten . Och min sambo blev jätte orolig för hur hans framtid skulle bli .
    Tack för fina bloggen

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.